Att vara eller inte vara

Jag skulle inte vilja påstå att jag var lyckligare som tjockis för det var periodvis hemskt att vara 18 år och smällfet. Det var jobbigt att handla kläder och aldrig känna sig fin. Övervikten var en betongvägg som inte gick att hoppa över, gå runt eller krypa under. Den var liksom bara där och mellan perioderna då kilona var en issue så mådde jag faktiskt bra. Jag hade aldrig ångest efter en godispåse och att vara mätt var gött och aldrig förknippat med ångest. När jag rev betongväggen och nådde normalvikt blev mat plötsligt väldigt ångestladdat. Inte ens att stå och flåsa i ett provrum och knappt kunna skilja ryggvalk från magvalk är värre än att höra den jävliga rösten inuti som talar om för dig att du är dålig om du äter för mycket eller unnar dig någonting extra. Det som gör mig mest mörkrädd är inte att jag har en störd relation till mat i perioder när jag är stressad utan att jag är regeln som bekräftar undantaget.