Hands off

Jag har aldrig varit en sån som t.ex. måste sova på en speciell kudde eller dricka ur en speciell mugg. Nä jag har alltid ansett att personer med ett dylikt behov är lite småstörda. Men igår när jag bäddade rent i sängen insåg jag att jag hellre amputerar en tå än byter bort mitt täcke. Så nu sällar jag mig till de småstördas skara på ännu en punkt.

Elin den hökögdas uppenbarelser

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos vandrade Elin den hökögda och gudarna måste henne varit nära ty i denna arla morgon syntes Jesus i vit skrud bland bilar på en parkeringsplats.

Tack vare att mitt usla perifera seende spelar mig spratt får verkligheten genast spännande inslag! Jag undrar just vilka spännande inslag i historien som varit direkta biverkningar av synfel? Jag ska i alla fall börja använda mina glasögon under morgonpromenixen.

Bonustid

Om 4 dagar fyller min pappa 50 år. Jag minns när han fyllde 35. Då uppmanades jag av någon att påpeka att 35 minsann är halvvägs till 70. 50 är halvvägs till 100. Halvvägs till 100 är en bonus.

Köldchock

Imorse fanns det inte en skitkorv på gatan som inte var genomfrusen. Det var minus åtta grader och andedräkten bildade en frostig beläggning på halsduken. Men tack vare min nya mössa som håller hjässan varm och glad vad det en tillfredsställande promenad.

Det godaste kaffet i världen är det jag dricker ur muggen på bilden. Jag fick muggen av yngsta lillebror F i 25årspresent. Intressant hur vi blir så löjligt rädda om vissa saker att vi stoppar undan, låser in och vaktar dem utan att någonsin njuta av att vi har dem. Farbror Joakim komplexet. Samma sak med mormors berlockarmband. Detta supersnygga armband har legat oanvänt fram tills jag tog det djärva beslutet att våga använda det. För vad ger det för glädje undanstuvat i en liten ask? Om jag går ut och halkar ihjäl mig på en hundruka imorgon så är jag glad över att ha använt mormors armband och druckit ur lillebrors mugg.

"Hallå f***a!"

”Hallå fitta!” var det första någon sa till mig idag. Det var en ung kille i röd träningsoverall på cykel som bestämde sig för att hälsa mig på det viset. Det konstiga var att han sa det i hurtig ton, som om det var alldeles normalt att hälsa på en okänd kvinna på det sättet. Det var inte tid eller plats för en scen, och faktum är att jag just i det ögonblicket varken blev arg eller upprörd. Nu i efterhand ställer jag mig frågan: Vad i helvete hände med uppfostran? När jag var liten hälsade man artigt alla man råkade passera på vägen med ett goddag. Att involvera könsord i hälsningsfrasen hade lett raka vägen till stupstocken.