Det är när läraren spelar näsflöjt som jag funderar över om det är möjligt att utföra harakiri med pennan. Jag har inte haft vett att uppskatta våra tidigare lärare. Jag har inte förstått vilka pärlor de har varit. Näsflöjtaren är sannerligen ingen pärla, nej han är gruset i skon som sakta men säkert gnager hål på huden och bildar ett vätskande skavsår som kommer förpesta din tillvaro under en period som är överskådlig men påfrestande.
Idag har det för övrigt varit den 1: a april vilket brukar betyda att någon lurar byxorna av mig men i år är första året som jag varken blivit lurad eller lurat någon. Jag har dock en del minnen från denna dag så jag tänkte blicka tillbaka i historien:
Det var den 1: a april någon gång under det tidiga 90-talet och jag var vid denna tidpunkt både tjock och obstinat (oslagbar kombination). Vi bodde med mamma och hennes dåvarande make i ett gulligt, men litet, radhus som innebar att vi ungar fick dela rum (vilket vi trivdes utmärkt med eftersom vi fortfarande var barn och inte hade större krav på livet än rätt turtlesmugg och ostbågar på helgen). Hur som helst så kom mamma denna aprilmorgon inrusande i vårt rum och ropade ”Vakna vakna, glassbilen har vält, glassbilen har vält! Det ligger glass över hela vägen!”. Vår reaktion var omedelbar och det tog ungefär tre sekunder för oss att rusa till närmsta fönster för att spana efter den välta glassbilen. Jag minns mycket väl den rusiga lyckan och tankarna som for genom mitt tjocka lilla huvud:
1. Glass glass i stora lass! Vält glassbil måste innebära gratis glass till barnen. Det finns väl inte så många andra barn i grannskapet?
2. Nu måste vi få stanna hemma från skolan! Ja mamma kan inte tvinga iväg oss till skolan när vi måste stanna hemma och äta upp all glass.
Jag minns även känslan av att förstå att det hela varit lögn. Vi såg förstås inte en endaste liten glass och insåg att vi blivit aprillade när den arma modern sjöng ”April, april” och vek sig dubbel av skratt åt de fyra desillusionerade miffona som stod vid köksfönstret och var en hårsmån från tårar av besvikelse.
Idag har det för övrigt varit den 1: a april vilket brukar betyda att någon lurar byxorna av mig men i år är första året som jag varken blivit lurad eller lurat någon. Jag har dock en del minnen från denna dag så jag tänkte blicka tillbaka i historien:
Det var den 1: a april någon gång under det tidiga 90-talet och jag var vid denna tidpunkt både tjock och obstinat (oslagbar kombination). Vi bodde med mamma och hennes dåvarande make i ett gulligt, men litet, radhus som innebar att vi ungar fick dela rum (vilket vi trivdes utmärkt med eftersom vi fortfarande var barn och inte hade större krav på livet än rätt turtlesmugg och ostbågar på helgen). Hur som helst så kom mamma denna aprilmorgon inrusande i vårt rum och ropade ”Vakna vakna, glassbilen har vält, glassbilen har vält! Det ligger glass över hela vägen!”. Vår reaktion var omedelbar och det tog ungefär tre sekunder för oss att rusa till närmsta fönster för att spana efter den välta glassbilen. Jag minns mycket väl den rusiga lyckan och tankarna som for genom mitt tjocka lilla huvud:
1. Glass glass i stora lass! Vält glassbil måste innebära gratis glass till barnen. Det finns väl inte så många andra barn i grannskapet?
2. Nu måste vi få stanna hemma från skolan! Ja mamma kan inte tvinga iväg oss till skolan när vi måste stanna hemma och äta upp all glass.
Jag minns även känslan av att förstå att det hela varit lögn. Vi såg förstås inte en endaste liten glass och insåg att vi blivit aprillade när den arma modern sjöng ”April, april” och vek sig dubbel av skratt åt de fyra desillusionerade miffona som stod vid köksfönstret och var en hårsmån från tårar av besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar