Räddharen

”Det måste vara jobbigt att vara så rädd.” Tydligen uppfattas det som konstigt att jag väljer att ha med mig mitt överfallsalarm när jag är ute och går tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Jag kände mig som en mjäkig räddhare och blev för ett litet ögonblick avundsjuk på tjejen som idag deklarerade sin orädsla för övergrepp. Men avundsjukan gick snabbt över för logiken säger mig att det inte spelar någon roll om man är orädd eller inte. Är man på fel plats vid fel tidpunkt så kan man falla offer för ett sjukhuvud hur säker man än är i sina steg. Jag vill inte misstänkliggöra eller tro det värsta om folk, men jag gör det och jag hatar det. Jag hatar att behöva vara rädd när det går någon bakom mig en sen kväll. Jag hatar att jag ökar takten. Jag hatar att detta till personen som går bakom (och med allra största sannolikhet är en man som aldrig i helvete skulle få för sig att skada en kvinna) signalerar att jag är rädd för honom. Att jag tror att han vill mig illa.

Avarterna i samhället är få i förhållande till hur många vi är, men de finns och det är därför vi behöver vara rädda. Min största skräck är att sluta som rubrik i Aftonbladet så därför kommer jag alltid öka takten och vara redo att dra sprinten ur överfallsalarmet när jag märker att någon går bakom mig. Jag kommer aldrig jogga genom parken en sen novemberkväll eller gå ensam hem från krogen eller ta en svarttaxi eller på något annat sätt utmana ödet. Jag tycker inte att det är konstigt att jag och många, många andra anpassar oss efter rädslan för att bli överfallen och sexmördad. Det är bara väldigt, väldigt ledsamt.