3 år

Ikväll är det tre år sedan min pappa fick en hjärnblödning. Tiden går fort. Då trodde jag aldrig att tiden skulle börja gå igen. Den stannade liksom i det ögonblick min storebror berättade att pappa fått en blödning i hjärnan. Det var svårt att se att det funnits en tid innan och skulle komma en tid efter. Att pappa var sjuk blev det normala tillståndet och hela världen rymdes i den tysta salen på NIVA. Två och två turades vi om att stå vid pappas säng och varje liten rörelse han gjorde tolkade vi som ett tecken på att han hörde oss och var på väg tillbaka. Vi tvivlade aldrig på att han skulle komma tillbaka till oss. Hur skulle vi annars klarat det?

Ta en alvedon och vila!

Imorse försökte jag komma fram till vårdcentralen eftersom jag är sjuk och behöver lite vård. Det var minsann lättare sagt än gjort! Hade det inte varit för det faktum att jag lovat min mamma att gå till doktorn så hade jag struntat heligt i det. Det hela slutade med att jag ringde en privatklinik och fick tid direkt. BAH! Ska det va på det här viset? Du får hjälp om du blöder ymnigt men that’s it. Ett brutet ben eller två är bara att spjälka upp i garaget och mot hjärnblödning kan man ta två Alvedon.