3 år

Ikväll är det tre år sedan min pappa fick en hjärnblödning. Tiden går fort. Då trodde jag aldrig att tiden skulle börja gå igen. Den stannade liksom i det ögonblick min storebror berättade att pappa fått en blödning i hjärnan. Det var svårt att se att det funnits en tid innan och skulle komma en tid efter. Att pappa var sjuk blev det normala tillståndet och hela världen rymdes i den tysta salen på NIVA. Två och två turades vi om att stå vid pappas säng och varje liten rörelse han gjorde tolkade vi som ett tecken på att han hörde oss och var på väg tillbaka. Vi tvivlade aldrig på att han skulle komma tillbaka till oss. Hur skulle vi annars klarat det?