Ibland är det så onödigt av mig att släpa runt som en spetälsk med klockan i högsta hugg och kraxa om den förestående undergången. Tentan gick inte dåligt utan väldigt bra. Kanske lär jag mig något av detta, förmodligen inte.
Livet gick från nattsvart till rosafluff på ett litet musklick!
Igår förmiddag hade jag en nära-cyklist-upplevelse igen. Gud så jag hatar de hjulburna idioterna! Jag var i Lund, Sveriges mest fotgängarovänliga stad. På väg till busshållplatsen ska jag korsa en gata och då kommer en överviktig kvinna på rosa cykel ”cyklandes” (snarare stod hon stilla och hoppades att det skulle komma en bärgningsbil och dra henne till slutdestinationen). Som den goda fotgängare jag är avvaktar jag snällt i väntan på att hon ska lyckas få runt tramporna och passera men det går så långsamt för henne så jag ruttnar på att vänta och snabbar mig över gatan. Cyklisten är då tillräckligt nära för att jag ska höra hur hon ger ifrån sig ett frustande läte, ett stånk, riktat till mig. Jag gör ett likadant läte och tillägger ”på dig själv!” (+ lite andra politiskt inkorrekta saker som jag inte är stolt över).
Jag förklarar härmed krig mot cyklister! Har de inte turkisk peppar i analen så man inte hinner säga flaska innan man ligger överkörd med en pakethållare i truten så är de så jävla långsamma så ögonen tåras. Det finns inget sunt mellanting när de gäller de tvåhjulade asen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar