Det som inte dödar härdar!

Det var imorse när jag vaknade och upptäckte att jag är fet, förkyld och har en tenta på onsdag som jag insåg hur tacksam jag är. Den 5: e maj för två år sedan vaknade jag upp ungefär likadant. Det var den morgonen då livet i ett litet ögonblick förvandlades till en mardröm. Hej din pappa har fått en hjärnblödning. Hejdå. Jag ville mer än någonting annat säga hejdå till allt, lägga mig under en filt och vakna upp en annan gång. Nu kunde jag inte göra det eftersom min käre far höll på att säga hejdå till allt och någon måste hålla ställningarna. Jag tvingade mig upp ur sängen på morgonen, gick till skolan och överlevde på något sätt. Det gjorde pappa också. Därav min tacksamhet. Pappor växer inte på träd. Speciellt inte min pappa.

Jag lovade mig själv att aldrig mer bli irriterad över småsaker, aldrig mer morra åt barnvagnsmaffian, aldrig mer klaga på mig själv eller på andra om bara pappa fick leva. Yeah right! Jag är typexemplet på den nödkristne som ber till gud när det kniper och sedan återgår till mitt gamla syndiga leverne när faran är över. Men på något sätt kanske jag ska vara tacksam över att jag trots den fruktansvärda tiden för två år sedan fortfarande är ungefär samma människa, fast med lite mer elände i bagaget.

Det är detta elände som kallas livserfarenhet har jag hört.