This is the killer

Ryckningarna är inne på sjunde dygnet och jag börjar se störd ut på riktigt. Lite som ekorren i Ice Age som får nervösa sammanbrott hela tiden. En gång i tiden gillade jag ekorrar. De ser alltid lite ledsna ut och om man råkar se en ekorre minns man det när man på kvällen analyserar sin dag ”Det var retligt att jag fläkte upp en nagel när jag städade listerna men jag såg i alla fall en ekorre!”. Tyvärr förstördes min bild av ekorren som skogens Nelson Mandela tidigt. En vuxen (mamma?) i min närhet berättade att ekorrar inte alls är snälla utan den värsta sortens rovdjur som äter kött och har ett otäckt läte. Den vuxne personen spelade upp ett gammalt kassettband från 70-talet med ekorrens läte för att bevisa det hela. Ekorren låter ungefär som alkoholisterna utanför systemet 10 minuter innan det öppnar och rödtjutet är slut. Så jag slutade vurma för den pälsklädde kamraten. Nu i vuxen ålder respekterar jag ekorren som det rovdjur den faktiskt är och försöker att inte tänka på hur det ser ut när den tuggar i sig fågelungar med sina små illasinnade tänder.